slow

Läste tidigare en deprimerande berättelse om en ensamstående kvinna som tar sig ut på stan för att roa sig med sina arbetskamrater och hamnar på nån krog/nattklubb också känd som en trist "köttmarknad".

Om en längtan efter att det snart blir hennes tur att få möta en person som senare bara knackar på hennes dörr och vill in i hennes liv och inte bara i hennes sköte. En fantasi eller låt oss kalla det en dröm som tidigare lett till så många meningslösa möten, kärlekslösa sexstunder som lagts på varandra och tär på hennes själ.

Om en värld där folk förbrukar varandra istället för att ge näring till varandra. En privatsfär som speglar ett samhälle som hyllar cynism och egoism.

En värld med så många ensamma själar som navigerar i blindo utan kompass när tron på en bättre framtid har tömts sakta på vägen och det enda som återstår  inte är någonting att ha.

En ond spiral som kanske förklarar varför man söker sig till en sån kväll och låter saker och ting ske som en bekräftelse på hur värdelös man känner sig. Om hur varje sådana händelser lägger på ett extra lager på hennes redan hårda hud och kväver själen inifrån.

En osynlig värld för de som "allting har".