slow

Jag är inte direkt jättesentimental. Flyttade från Frankrike -77 och har trivts i Sverige sen dess. Jag har inte längtat tillbaka mer än när vädret påminner oss lite för tydligt om att vi bor nära Nordpolen.

Men nu under sommaren skulle vi till Frankrike, familjen och jag... Underbar resa ner till Bretagne och atlantkusten.

När vi kom över till Norra Frankrike och siktade mot Mont St Michel, bestämde vi oss för att jag skulle visa min hemstad för fru o son. Sagt och gjort... Jag ställde om GPS:en i bilen till att peka mot den gata där mitt barndomshus finns, rue des rosiers "Rosenbuskarnasgata".

Det var mycket som hade byggts på runt staden, industrier och stora köpmarknader men ju mer man närmade sig de centrala delarna desto mer lik "förr i tiden" blev det... tills man kom till rue des rosiers!... Öde och tomt! Hela området hade tömts på folk. Alla gamla stenhus som byggdes på 20-30 talet åt arbetarfamiljerna var kvar men någon hade bestämt att dörrar och fönster skulle muras in i väntan på ? ja... det har jag inte hunnit ta reda på.
 
Det kändes på ett väldigt märkligt vis... Gick omkring i ett kvarter som var fyllt av liv och rörelser när man var barn och som nu väntade på ett avgörande, som någon dödsdömd som inte fått besked om när livet kommer att ta slut och som ändå känner dess kalla vindar omkring sig.

Mina minnen har ingen lyckats cementera än... Gatan var rosornas gatan oavsett om asfalten tar vid eller ej.
Jag har inte haft mycket till ryggsäck i mina dagar men visst undrar man varför tiden rör sig fortare ju längre utvecklingen går. Ens egna minnen och tankar behöver några ankarplatser. Sådana som inte tiden suddar snabbt utan sådana som får oss att se djupet och perspektivet på livet. Om allt blir nytt för fort blir inget gammalt skulle man kunna dumt säga... för gammalt är fint när det doftar sköna minnen... jag trodde i min ungdom att nytt och snabbt var häftigt men gammalt och slow är en större konst inser jag idag... Att kasta bort är enkelt... att förädla är annat.

"Slow"