den smärtsamma tystnaden
Kategori: Fransk Soppa
I december 2006 slutade jag hos den som var min arbetsgivare sedan 27 år tillbaka. Jag hade då arbetat under hela denna period med både igångssättning, vidareutveckling och 24/7-bevakning av deras viktiga biljettsystem.
Under dessa år hade jag så gott som ständig bevakning av ett system som man ansåg inte kunde stanna under några villkor.
Detta satte förstås sina spår och jag efter allt för många år av hårt slit klappade ihop under "julledigheten 2001".
Från 2002 fram till den stund då företaget rationaliserade (outsourcade) bort "problemet" var jag inte samma person som den som tidigare trodde på att man kunde utsätta sig själv för hur mycket stress och press som helst bara man tyckte det var spännande och givande, Under denna tid hamnade jag i ett riktigt mörker som ingen annan än de som "gått i vägen" förstår.
Jag insåg att jag var tvungen att dra åt bromsen och försöka rädda mig både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande känningar kvar av denna period i form av låg tröskel för stress. Det löser jag med att ta några pills och samtidigt ändra livstil. Jag har blivit mister Slow. För mig är min slow filosofi något gott. Den baserar sig på att vi alla måste acceptera att saker och ting bör ta sin tid. En tydlig skada från mina år hos denna arbetsgivare är t.ex att jag har ofta kunnat känna att jag blir otroligt rastlöst när jag påbörjar någonting eftersom jag intellektuellt har redan kommit till det läget när allting är klart innan det ens är startat. Det psykiska beteende kan jag se ofta i arbetslivet och det är ett skadligt beteende för både individen och organisationen.
Under min tid hos arbetsgivaren försökte jag lansera en ny trend där man inte rusha igenom en massa projekt utan ge dem den tid som krävs för att mogna till bra färdiga projekt. Det finns fortfarande en tro hos många företagsledare och mellanchefer att man måste pressa igenom saker och ting annars får man inget gjort. Det som samtliga bortser ifrån när de påstår att man kan sjösätta projekt om man har gjort dem till säg 90% är att de 10 resterande procentena är de som kommer att följa alla år efter år. Det är dessa 10 misslyckade procenterna som gör att man kanske måste anpassa organisation så det passar datasystemet istället för tvärtom.
En annan konflikt som gjorde att jag fick lämna min tjänst var att jag tillhörde den första gruppen av visionärer som startade upp datoriseringen av företaget över hela sverige. Efteråt kom nya ITchefer, VD:ar och styrelsemedlemmar som inte kunde acceptera att man var en del av den skapande processen. De hade med sina gammaldags organisations-glasögon bestämt att DE var de styrande och datafolket kunde inte vara annat än undersåtar... haha what a wrong view!... deras "vision" sträckte sig till att helst slippa det egna ansvaret som ett eget utvecklat system för med sig. De åkte till det stora landet i förhoppning om att hitta standard system skapade av andra. De drömde om outsourcing så man slipper driftansvar men de drömde också om standard system så de slapp också den kreativa delen av det hela... Vilket messar.
Att få uppleva allt detta och samtidigt se hur den pyramidformade organisation som hade byggts gjorde mina arbetskamrater till tysta skrämda får var väldigt deprimerande. Det var inte många på den tiden som vågade yttra sig och alltför många som gömde sig bakom regeln "jag har ingenting med alla dessa beslut att göra, jag genomför dem bara" hahahaha... Jag var nog bara den jobbiga tjatiga rebellen som nog fick tystas...
På det sättet kan man säga att ledningen hade nu rätt! Jag var inte längre lika bra som förr i tiden (såsom min närmaste chef sa till mig när slutet var nära)... Jag var nog något av en optimistism i all min pessimism och trodde också lite naivt att många fler skulle våga följa efter "min antiauktoritetsprincip".... så var det nog inte tyvärr... allt för mycket tystnad borde ha lämnat spår hos en hel del människor... fast sånt finns det också piller för så småningom... Jag forlorade ett jobb som jag under decennier älskade att utföra men bäst av allt var att jag inte förlorade mig själv som tyvärr en del gjorde under deras tysta betraktelse av det som hände.
Må ni vila in peace :-)
Under dessa år hade jag så gott som ständig bevakning av ett system som man ansåg inte kunde stanna under några villkor.
Detta satte förstås sina spår och jag efter allt för många år av hårt slit klappade ihop under "julledigheten 2001".
Från 2002 fram till den stund då företaget rationaliserade (outsourcade) bort "problemet" var jag inte samma person som den som tidigare trodde på att man kunde utsätta sig själv för hur mycket stress och press som helst bara man tyckte det var spännande och givande, Under denna tid hamnade jag i ett riktigt mörker som ingen annan än de som "gått i vägen" förstår.
Jag insåg att jag var tvungen att dra åt bromsen och försöka rädda mig både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande känningar kvar av denna period i form av låg tröskel för stress. Det löser jag med att ta några pills och samtidigt ändra livstil. Jag har blivit mister Slow. För mig är min slow filosofi något gott. Den baserar sig på att vi alla måste acceptera att saker och ting bör ta sin tid. En tydlig skada från mina år hos denna arbetsgivare är t.ex att jag har ofta kunnat känna att jag blir otroligt rastlöst när jag påbörjar någonting eftersom jag intellektuellt har redan kommit till det läget när allting är klart innan det ens är startat. Det psykiska beteende kan jag se ofta i arbetslivet och det är ett skadligt beteende för både individen och organisationen.
Under min tid hos arbetsgivaren försökte jag lansera en ny trend där man inte rusha igenom en massa projekt utan ge dem den tid som krävs för att mogna till bra färdiga projekt. Det finns fortfarande en tro hos många företagsledare och mellanchefer att man måste pressa igenom saker och ting annars får man inget gjort. Det som samtliga bortser ifrån när de påstår att man kan sjösätta projekt om man har gjort dem till säg 90% är att de 10 resterande procentena är de som kommer att följa alla år efter år. Det är dessa 10 misslyckade procenterna som gör att man kanske måste anpassa organisation så det passar datasystemet istället för tvärtom.
En annan konflikt som gjorde att jag fick lämna min tjänst var att jag tillhörde den första gruppen av visionärer som startade upp datoriseringen av företaget över hela sverige. Efteråt kom nya ITchefer, VD:ar och styrelsemedlemmar som inte kunde acceptera att man var en del av den skapande processen. De hade med sina gammaldags organisations-glasögon bestämt att DE var de styrande och datafolket kunde inte vara annat än undersåtar... haha what a wrong view!... deras "vision" sträckte sig till att helst slippa det egna ansvaret som ett eget utvecklat system för med sig. De åkte till det stora landet i förhoppning om att hitta standard system skapade av andra. De drömde om outsourcing så man slipper driftansvar men de drömde också om standard system så de slapp också den kreativa delen av det hela... Vilket messar.
Att få uppleva allt detta och samtidigt se hur den pyramidformade organisation som hade byggts gjorde mina arbetskamrater till tysta skrämda får var väldigt deprimerande. Det var inte många på den tiden som vågade yttra sig och alltför många som gömde sig bakom regeln "jag har ingenting med alla dessa beslut att göra, jag genomför dem bara" hahahaha... Jag var nog bara den jobbiga tjatiga rebellen som nog fick tystas...
På det sättet kan man säga att ledningen hade nu rätt! Jag var inte längre lika bra som förr i tiden (såsom min närmaste chef sa till mig när slutet var nära)... Jag var nog något av en optimistism i all min pessimism och trodde också lite naivt att många fler skulle våga följa efter "min antiauktoritetsprincip".... så var det nog inte tyvärr... allt för mycket tystnad borde ha lämnat spår hos en hel del människor... fast sånt finns det också piller för så småningom... Jag forlorade ett jobb som jag under decennier älskade att utföra men bäst av allt var att jag inte förlorade mig själv som tyvärr en del gjorde under deras tysta betraktelse av det som hände.
Må ni vila in peace :-)
